Läste ut denna boken igår. Den är lite av en självbiografisk bok som handlar om Ann då, som har biopolär typ 2, tidigare namn är manodepressiv sjukdom. Hon skriver om alla svårigheter, om ångesten som finns varje dag och det enda som hindrar henne från att ta sitt liv är hennes tre barn.

Jag brukar dras mot sådana här böcker om depression eller böcker med andra sjukdomar. Vet inte riktigt varför, jag tror att det är för att jag är väldigt intresserad av psykologi och hur allt fungerar.
Jag har läst Berny Pålssons böcker, Zebraflickan och Ingen dans på rosor finns i min bokhylla och jag har både läst och sett filmen om Susanna Kaysen (filmen heter Girl, interrupted med bl.a. Angelina Jolie och Winona Ryder).
Denna boken var nog lite annorlunda, dels för att det inte var en ung tjej som hade ångest utan en snart 40-årig kvinna. Det gjorde att man såg den ur ett nytt perspektiv. Den var rätt tung och svår att läsa, fast jag känner mig ändå rätt avtrubbad när det gäller sånna här böcker. Mamma kan inte läsa dem, hon tykcer att det är jobbigt, men jag är mer avtrubbad och "fixar" det.
Den var rätt läsvärd men jag skulle inte rekomendera den till så många, för det är ingen som vill läsa en bok och må lite dåligt efteråt. Man vill ju må bra av en bok. Men om man vill läsa om någon som argumenterar mot ondskan och berättar om sin ångest, så tycker jag att du ska läsa denna. Den är inte lång, bara 200 sidor.
Men nu måste jag läsa en bok jag blir glad av, så jag inte blir smådeppig.