Idag läste jag ut Hungerflickan. Den utspelar sig runt 80-talet och handlar om Irmeli och hennes relation till hennes knaspappa som är periodare och hennes knepiga förhållande till mat, som hon både hatar och älskar. I boken är hon tonåring och försöker smälta in och inte synas men ändå bli omtyckt men det är inte lätt. Hon hetsäter och går upp massor i vikt. Hon åker till USA för att vara utbytesstudent och där får hon talas om bulimi.

Det var en väldigt bra bok men himla sorglig. Den är inte helt självbiografisk men en del är ju självupplevt och det är så hemskt. Hon är så himla ensam. Hon är inte van vid kramar, för hennes mamma tycker sånt är "äckligt".
Jämfört med henne är jag så otroligt lyckligt lottad. Älskar att kramas med mina föräldrar och har en underbar pojkvän och fantastisk familj och släkt.
Ibland är det lite svårt att relatera i boken, det hände ju på 80-talet och det var ju så annorlunda då jämtfört med när jag växte upp. Och jag har aldrig varit utbytestudent eller åkt på språkresa så det är lite svårt att förstår hur allt känns att vara ensam hos en familj och inte känna någon.
Men himla bra bok. Läs!