Den här boken handlar om Alice som är professor i psykologi på Harvard som får diagnosen tidig Alzheimer. Man får följa hennes kamp mot att komma ihåg vilka hennes barn är och vad hon sa för en minut sedan.

Jag tyckte att boken var rätt kämpig att läsa, det var så svårt att låta bli att gråta för det var så sorgligt ibland. Jag kan nog inte riktigt fatta hur jobbigt det skulle vara, tänk att inte känna igen sina egna barn. Inte veta vart man bor, eller vem den där kvinnan i spegeln är.
Jag tycker absolut att ni ska läsa denna boken, den var fruktansvärt bra även om den var sorglig. Det finns tydligen stödgrupper för anhöriga till personer med Alzheimers men ingen stödgrupp för de som har sjukdomen, och det ville Alice förändra, och jag vet inte riktigt hur det står till i "riktiga" världen (inte bokvärlden alltså, vet inte om allt är fiktion) men om det är som det står i boken kanske det hjälper om fler läser boken och sedan försöker göra det de kan för att hjälpa till?
Jag vet inte, men jag vill att ni läser boken.