Har läst When we were winning; boken om Broder Daniel av Klas Ekman och Martin Norberg.



Jag läste den mest för nostalgins skull. Jag började lyssna på dem efter de hade varit med i Fucking Åmål och jag har varit på en enda konsert. Och en signering, om jag inte minns fel. Det var någon gång när jag var 16 och poppare och alla mina kompisar (och jag) älskade musiken. Fast jag gillade mer den gamla muskiken, inte de nya skivorna. Saturday night enginge gillade jag. Såklart gillade jag låten Luke Skywalker (guess why?).
Men tillbaks till boken.
Det mesta som står i den visste jag sedan innan, sånt man har läst i intervjuer eller hört av folk. Men om man gillar BD så ska man klart läsa den. Lite kul att läsa om Håkan (Hellström) och att han inte alltid varit så svärmorsdrömsaktig utan rebell och lite annat.
Men mest när jag läste så tyckte jag synd om killarna som var unga och gick på Samskolan och kände sig så utanför. Och när de tvunget skulle supa sig fulla innan varje konsert, det väckte bara medlidande istället för "åh, vad coola de är!"-känslor.
Jag gick aldrig på deras sista konsert, jag ville spara de "bra" minnena, istället för att gå på den konserten och upptäcka att jag egentligen tyckte att de var fåniga.
Så jag minns bara att jag väldigt många gånger klistrade fast stjärnor på kinderna, tuperade håret (var ingen panda och emo fanns inte ens som begrepp när jag var 16 år) och hade fullt med kajal.
Varje gång jag ser videon från Lisebergshallen blir jag samtidigt glad och gråtfärdig, för jag ser massa gamla kompisar som gråter i videon :) Som tur var kom inte jag med på bild :P



Ciao!