The Blanks - Over the rainbow

Det har varit kämpigt de senaste dagarna (veckan, veckorna..) men i måndags kväll så somnade farfar in. Pappa och min faster (ingift) var där hos honom, och mamma letade efter en sköterska så han var iaf inte ensam. Sjukhuset hade gjort fint och satt på honom en skjorta och tänt ljus, lagt ett rött täcke över honom och en ros i handen men det såg verkligen inte ut som farfar.. Alla samlades vid tolv på sjukhuset för att säga hejdå till honom, det var nog bara farmor som grät mer än vad jag gjorde och hon fick säga till mig "Gråt inte, lilla Josefin". Antingen är jag överkänslig eller så... Jag vet inte.
På ett sätt så är det skönt att han har dött, för nu slipper han ha ont mer och slipper morfinsprutorna men det är ju klart att jag saknar honom. Men det får väl gå, som farmor säger.
Mamma och jag var och hälsade på farmor lite imorse och då satt hon tydligen och grät. Vilken tomrum.. Att leva med någon i 50 år och sen så blir det bara... Tomt. Vad ska man göra? Vara alldeles ensam hela tiden?


Albin är jättefin, bryr sig och Sissel och Toria är så schyssta som kompisar kan vara.
Allt går vidare, man får helt enkelt klara av det, fast det kommer nog bli en konstig, kanske jobbig, jul.